Musikalisk tystnad

"Jag ägnar hela dagen åt att lyssna på pausen genom olika håligheter i klostret"

Pausen är en musikalisk sådan. En del av John Cages extremt utdragna orgelstycke ORGAN2/ASLSP (As Slow As Possible) och orden är musikern och skribenten Mikael Strömbergs.

Det är en liten pärla till Essä som inleder den kommande pocketen "Men först lite musik" med texter om musik av Strömberg och Göran Greider.

Likt en musikalisk pilgrim besöker Strömberg ett kloster i Halberstadt i gamla DDR där man tänkt sig att uppföra stycket på en orgel med jättelika tangenter under 639 år.

Det hela kan låta skruvat, men Strömberg lyckas i texten faktiskt närma sig och formulera mycket av Cages idéer riktigt bra.

Grisfesten snart ett minne blött ...

... ELLER FÖRRESTEN. Kanske inte ens ett minne. Alltför ymnigt flödande bacchi nektar urholkar minnet av gårdagen.

Anledningen till detta filosoferande är ett färskt pressmeddelande. Inte utan nostalgiskt vemod förklarar Vingresor att de slutar arrangera grisfester på Casa Antonio på Gran Canaria. Samma sylta som var skådeplats för filmen Sällskapsresans rödtjuts-excesser.

"Var sak har sin tid och intresset för grisfester har stadigt minskat. Det är inget vi kan styra över, utan vi får anpassa oss och erbjuda andra typer av aktiviteter", konstaterar försäljningsdirektör Claes Pellvik uppgivet.

Helstekt gris ackompanjerat av litervis med billigt rött är hopplöst ute. En kulinarisk samklang, plötsligt olidligt dissonant i tidens förfinade öron.

Chartersvensken har i stället hemfallit åt att hyra bil och upptäcka ön. Kulturen. Naturen. På egen hand, alltså. Nyfiken, ja, kanske rentav resvan.

Vad händer härnäst, undrar man?

Har det gått så långt att vi helt nyktert genomskådat grisfesten för vad den var - ingen rustik spansk lantlig tradition, utan helt enkelt ett knep för att få tillknäppta turister att känna sig lika bekväma som efter sjunde nubben på midsommar?

Tanken hisnar.

EN KULTURHISTORISK epok har gått i graven, så mycket är i varje fall klart. En särpräglad era med sina alldeles speciella riter och manifestationer.

För inte kommer väl någon kommande tid att bjuda sådant som allsångsversioner av August och Lotta i knökfulla bussar längs kanariska vägar? Inte kan vi se kommande generationer flörta med kypare och dansa på träborden till såväl Lambada som Kostervalsen?

Nä just det.

Men visst var det kul så länge det varade. Och det krävs inget geni för att utifrån systembolagets torra statistik konstatera att den ystra backanalens framtid är tryggad. Samma sak lär ha noterats av boende i närheten av EM-kalaset som har för vana att sova med öppet fönster.

Buller, larm och skrål, som Bellman sade. Detta är konstant. Det är bara formerna som förändras.

Må sedan de som kan vårda minnet av grisfestens stolta tidevarv.

Jonas Bergroth
(publicerat på GP:s ekonomisidor måndagen 21 aug)