Grumlad trivsel

Jag har hittills hållit mig till det trivsamma. Sådant jag tycker om. Sådant som roar mig. Så många andra har så mycket klokare saker att säga om det politiska. Eller det smärtsamma.
Nu måste jag ändå frångå denna anspråkslösa princip. Med Sverigedemokraternas framryckning har landet fått ett missnöjesparti av alltför lätt igenkännligt europeiskt snitt. Det är dags att tala lite allvar.
Statsvetaren Sören Holmberg påpekade i ekot igår att SD tagit väljare från i stort sett alla andra partier. Det skrämmer mig. Visserligen är det något fler män än kvinnor, något fler arbetare än tjänstemän, fler arbetslösa än arbetande.
Men ändå. Det är ingen enhetlig grupp.
Det är alla sorter som har missnöjet, oron och behovet av att skylla samhällsproblemen på någon annan gemensamt.
Jag börjar härmed länka till Expo. En tidskrift som genom sin konsekventa och ihärdiga granskning av högerextrema grupper gör Sveriges mest oumbärliga journalistgärning.

Levang – inte borste, dummer!

Handelsflottans kultur- och fritidsråd har en fin ordlista över sjötermer. Där står bland annat följande om ordet ljugarbänk (som jag tills helt nyligen trott vara en helt landbunden företeelse):

"Ljugarbänk; scen ombord för framförande av den konstart som kallas skepparhistorier eller sjöskrönor, ofta belägen i lä på akterkant om byssan. Antagligen är det just en norsk lyværsbænk som åsyftas, dvs en bänk i lä som inte har ett dyft med ljug att skaffa."

Jag länkar till den under "Sjöspråkligt" i högermarginalen.

Skotstek...

... betraktas till min förskräckelse inte som en säker knop. Detta och mycket mera kan man lära sig om man klickar på den nya länken Knepiga knopar som jag härmed varmt rekommenderar.

Slitet uttryck...

... i och för sig, men utan att ens kunna logga in på folkpartiets intranät kan man säga så mycket som att: nu har skiten träffat fläkten.