Bergroths Bogsvall

Vilsamt

2011-01-13T11:12:00.002+01:00

För all tydlighets skull: denna blogg är alltså vilande. Jobbet lämnar inte mycket tid till vettiga funderingar i textform. Emellertid åstadkommer jag stundom mer ovettiga funderingar i kortform på http://twitter.com/jbergroth.
Yrkesmässigt skrivet med mer substans från min penna hittar man förstås på www.lira.se. För att vaska fram vad som där har med just mig att göra kan man söka på mitt namn.

För om masten...

2008-09-04T15:28:00.003+02:00

Augusti, strax norr om Lysekil. Graniten var röd och vacker. Thera seglade fint i hygglig vind. E vid pinn och jag för om masten.

Esbjörns duo

2008-08-19T21:13:00.003+02:00

Kvällståget hem från Stockholm kränger lite i mörkret. En av de där överlånga arbetsdagarna börjar gå mot sitt slut.

Det var en märklig och dämpad tillställning i Cosmos-studion tidigare i dag när jag tillsammans med en klick av landets jazz-journalister träffade de två överlevande medlemmarna i Esbjörn Svensson Trio för att för första gången lyssna till skivan Leucocyte som var färdig för utgivning redan några veckor innan pianisten Svensson drunknade under ett dykpass i Stockholms skärgård.

Det är ingen idé att förlora sig i känslomättad detaljrikedom här – det är bara att konstatera det inte blev mycket till releaseparty i ordets mer bokstavliga bemärkelse. Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström bet ihop och gjorde vad som krävdes. Förklarade sakligt att förlusten av Esbjörn Svensson innebär en personlig, yrkesmässig, musikalisk och ekonomisk katastrofför dem, men att de är glada över att kunna presentera skivan, bandets första platta helt byggd på improvisation.

Med i studion satt även ljudteknikern Åke Linton, ofta kallad trions fjärde medlem. Han har nog också haft roligare dagar på jobbet. Och tro på fasen om han inte sitter en bit bort i kupén när jag skriver detta. Han ser rätt trött ut. Den här sortens arbetsdagar när man reser snortidigt på morgonen för att göra blixtvisit långt hemifrån och sedan återvända först framåt nattkröken, dessa dagar har något overkligt över sig. Som om den värld man besökt över dagen egentligen är en sorts intensiv dröm. Jag vet inte, men om jag var Åke Linton skulle jag hoppas att få stiga av tåget på västkusten och få upptäcka att inget av det här var på riktigt. Upptäcka att man hade 120 bokade gig med en av världens främsta jazz-akter framför sig det närmsta året.

La Puma!

2008-05-08T08:57:00.004+02:00

Jag var nykläckt journalist hösten 2002 och i Stockholm på ett surrealistiskt wallraff-jobb. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det var mitt värsta knäck hittills – jag hatar ju att ljuga. Det går bara inte och att spela låtsasteater under ett par dagar var helskumt och obehagligt.

Norrlandspolaren Tony räddade mig den kvällen. Släpade mig till Alcazar i Nalens källare för att se Tobbes och Kalles nya band, vilket visade sig vara oemotståndlig gotthumörs-rock'n'roll. Som ett eko från tonåren i fritidsgårdens replokal. Jag är helt enkelt jäkligt svag för sånt somliga dagar. Fuck art 'n let's dance-attityden.

Och nu tror jag fanimej att de är på väg att brejka så smått. De heter La Puma och de är precis allt som ett band som The Sounds skulle vilja vara – svängigare, sleazigare, svettigare, sexigare och roligare:

Taffligt? Nej, lysande!

2007-12-21T11:46:00.000+01:00

Julfriden börjar lägra sig över kontoret och jag kollar lite hos gamla matbloggbekanta. Jag kan inte nog hylla den nystartade matportalen Taffel.se där både Lisa Förare Winbladh och Gitto rumsterar sedan en tid. Teckna er för deras Nyhetsbrev, länka och läs så hoppas vi på en blomstrande verksamhet framöver.

I förtjusningen var jag tvungen att lägga ut recept på en god röra som helt ovidkommande kommentar.

Så var det sagt. God jul, i uttryckets mest bokstavliga bemärkelse.

Märkligt

2007-09-06T02:43:00.000+02:00

Vi börjar bli klara med tidningen som ska till tryckeriet. Klockan är inte ens tre på natten. Det har nog aldrig hänt förr. Eller nåja, layoutmaestro lär väl sitta åtskilliga timmar med bildrepro och eps-filer, men i alla fall. Det är någon sorts rekord på gång. Dessutom är det ett ovanligt bra nummer. Snart ska jag bombardera kultursverige med proppmätt skrytsamma pressreleaser.
(Denna blogg har för övrigt näranog stannat av helt. Vilket beror på att jag blivit chefredaktör. Det är väldigt kul, men det tar tid, kan man säga.)

Länge väntat, längtat

2007-06-08T09:46:00.000+02:00

Men nu är det dags. Efter senaste månadernas publicerings-maraton, trettioårs-firanden, tidningsövertaganden och intensiva Bach-repetitioner är det dags.
Sista dagen på kontoret. På söndag tar Örgryte kyrkokör sina Bach- och Söderman-noter under armen och sätter sig på planet till Island. Jag bidrar med ungefär en femtedels tenorstämma.
En vecka senare börjar årets planlösa slörande i Bohuslän. Ohoj!

Väsen

2007-06-01T09:40:00.000+02:00

Tänk er en ljummen kväll i majs sista skälvande timmar. Molnigt och regn i luften men du har tur och slipper regnet när du cyklar hem. Bookmaker och pilsner gör dig lite slö, eller om det nu är en lång arbetsdag.
Väl hemma sitter du på balkongen och upplever stillheten alldeles mild. Skär av en bit för att få fason på malörten i sin kruka. Ser rosens knoppar liksom spända av förväntan. De spretiga rosmarinkvistarna har ännu några få anspråkslösa blålilableka blommor kvar och – ja ni fattar. Idyll. Stillhet. Nästan tillkämpat sörgårdsputtrigt, men så har vi det i HSB-kåkarna vid Delsjöskogens bryn.

Men nu slår det mig. Stilla kan det möjligen ha varit, men verkligen inte tyst. Det är en öronbedövande stillhet – koltrastarna ligger i nåt så alldeles förbannat. Tutar, drillar, visslar – i trädtopparna handlar allt om show off, en köttmarknad värre än Valand.

Jag är såå mallig

2007-05-31T15:42:00.000+02:00

Lira Musikmagasin – tidningen som upptar stora delar av min vakna tid har äntligen en webbsida värd namnet. Kolla själva så får ni se!

Regnet smattrar mot takfönstret på kontoret

2007-05-29T11:56:00.000+02:00

men detta är smhi:s bild av väderläget. Jag sitter alltså i Göteborg. Det måste ha uppstått nån typ av missförstånd.

För övrigt...

2007-05-23T13:46:00.000+02:00

... är tryffelvinägrett och rosévin även denna sommars somrigaste livsmedel i flytande form. Leveransen från lillebror gjorde det möjligt att konstatera detta redan i går.

12-årig balsamico och en god olivilja skakas ihop med en liten skvätt tryffelolja och en nypa salt. Det blir ganska simmigt och himla gott. Ringla över machesallad, ruccola (eller senapskål, som det heter på svenska), spenatskott och sådant. plus lite rostade pinjenötter och flagad parmesanost (men inte för mycket för då tar det över).

Frosseri...

2007-05-21T18:39:00.000+02:00

... tillhör väl dödssynderna och förlåt mig i sådant fall, för jag har syndat. Å det grövsta. Helgen ägnades åt att fylla 30 och Lillebrorsan hade skaffning från Möllans ost (ja - han jobbar där och ja - det är en stor sorg att affären ligger i Malmö och inte i Göteborg). Således är fänkålssalami numera familjens favorit.

Jotack jag lever

2007-05-12T15:03:00.000+02:00

Bloggar inte, bara. Mitta arbete som redaktör på Musikmagasinet Lira har fått prefixet chef- och sedan dess är tiden för små textliga privatfunderingar på webben nästan utraderad. Jag läser vad andra skriver, men lite hastigt och med andan i halsen. Men jag skriver inte själv. Kanske kommer denna sida att ligga som ett tecken på den drönartillvaro som en gång var. Eller så kommer jag snart att spotta upp mig och vässa den virtuella pennan, vi får se.
Hur det än är blir det inte i dag. Ska ägna mig åt schimpansredigering – att hälla in texter i tidningen och hyfsa till det något sånär så att korrläsningen kan komma igång.
Andra populära sysselsättningar i Göteborg just nu tycks annars vara att springa en halvmara, alternativt protestera mot Nato. Från kontoret syns en gråmålad flotta vid Bananpiren på andra sidan älven. Enstaka fritidsbåtar guppar för tomgång strax utanför avspärrningsbojarna och kustbevakningen samt våra lokala sjöstridskrafter pilar fram och tillbaka för att upprätthålla ordningen.
Ohoj!

Insomnia

2007-03-21T21:05:00.000+01:00

Dinerar i lunchrummet med redigerare P och reporter K. Tvärsöver älven ligger en upplyst stenabåt i Götavarvets docka. Mor Jennys kåldolmar från familjen Dafgård. Tystnaden på ett nattomt kontor där datorerna surrar i harmoni med stadsbrus och fläktsystem. Arbetsdagen är inte slut på länge. Framåt morgonen ska en rödögd P börja tanka tryckfärdiga pdf:er till tryckeriets server. Deadline.

Bra mat

2007-02-21T16:01:00.000+01:00

À propos en ny matbloggare vid namn Jens (http://toshach.blogspot.com/) som jag ska länka till snart, kommer här en receptskiss på råbiff.

Inspirerad av Leif Mannerström gör jag en råbiff med en del irörda ingredienser i smeten. Traditionalister kanske undanbeder sig den här typen av nedsolkade klassiker, men om man inte har behov av att vara ortodox är det grymt gott:

Smaksätt alltså med: finhackade sardeller, tomatpure, olivolja, sellerisalt, dijon, hackad kapris å rödlök och gärna lite sötsyrlig balsamico.

Servera som vanligt med lök-hack, kapris, äggula och en klick dijon. Gärna Vikabröd och smör.

Drick Carnegie porter och en skvätt porsbrännvin eller piratens besk till.

Jag är ingen receptskribent, så mängden av varje ingrediens ska helt enkelt vara lagom. Smaka er fram.

Rapport

2007-02-21T11:27:00.000+01:00

Det snöar, ja herrefytusan, blåser snöar och har sig. Och faktum är att det muntrar upp mig. Som filifjonkan när katastrofen äntligen kommer, känner jag mot slutet av den sliriga cykelfärden till jobbet att friheten finns ändå. Eller vad det nu är.

Modersmålet

2007-02-07T11:47:00.000+01:00

I höstas: Moneybrother.
Nu: Hello Saferide.
Snart: Nicolai Dunger.

Släpper skivor där de sjunger på svenska, alltså. Och folkets kärlek väntar runt knuten, tror jag. För vi må ha hur goda kunskaper i engelska som helst – det berör på ett annat sätt när nån sjunger på svenska. Närmare. Pinsamt när det är pinsamt, starkt när det funkar. Jag gillar det.

Kom på fredag!

2007-01-31T09:36:00.000+01:00

Om ni råkar vara i Gbg på fredag 2 feb är alla välkomna att smygläsa nya numret av Lira och sitta i vår myshörna i Filmfestivalens stora tält på Järntorget. Jag tror att vi har Lira-karameller också. Fritt kulturkaffe och köpepilsner i baren.

Tiden 16:00–18:30, typ. Men kom innan sex om ni inte har festivalpass.

Vi ses!

Goafton redaktörn!

2007-01-25T03:37:00.000+01:00

Klockan drar mot fyra. Hjärnan känns som sirap. Dags att plöja igenom 120 skivrecensioner i QuarkXpress. Och vi har fortfarande en chans att hinna få iväg 84 sidor musikmagasin till tryckeriet innan de sätter igång med morgonjobbet på allvar. Deadline, deadline.

Älskade knöl

2007-01-23T12:14:00.000+01:00

Om jag får tid över ska jag skriva en egen bok om potatis. E hade fixat rösti toppat med knaperstekt bacon när jag kom hem från jobbet (alldeles försent) igår. En kärlekshandling.

Potatis är inte bara en delikatess i olika former (raggmunk, som fluffigt mos, råstekt, pressad till fisk, kokt till trattkantarellsåsen, som ugnsbakade klyftor eller hasselbackare) – det är dessutom billigt. Kan det bli bättre?

Spotta i nävarna, bara!

2007-01-22T14:18:00.000+01:00

Det finns en anledning till att denna sida uppdateras så sällan. Sedan årsskiftet är jag tf chefredaktör och har ännu mer att göra än tidigare.
Nu drar det dessutom ihop sig till deadline igen. Mastodont-lämning då 84 sid musikmagasin ska till tryckeriet. Redigeraren rakt över bordet säger med ett snett leende:

It's not to reason why, It's just to do or die.

Just det. Arbete, arbete.

Anna Bergenström i våra hjärtan

2006-12-20T09:46:00.000+01:00

Om detta varit en riktig matblogg hade det här funnits en bild på en glaskonservburk med nån sorts ketchup-melerat utseende på innehållet.
Kort sagt: jag ägnade en stund av gårdagskvällen åt att göra en variant av sherrysillen ur Annas mat. Ursprungsvarianten går i princip ut på att marinera avrunnen matjessill och rödlökshack i en sås av ketchup, olja, vinäger och sherry.
Mitt förslag (som jag själv anser blir mycket bättre): byt ut ketchupen mot tomatpure och komplettera sherryn med en slatt konjak. Det ger lite sprithetta åt såsen. Om man har hemma (och det hade jag) är det fint att använda sherryvinäger som förstärker sherrysmaken. Oljan däremot går bra med nästan vadsomhelst, tror jag.
Glöm inte att spara lite av sherryn för att kunna slå upp i ett sött kristallglas och smutta på under arbetet.

Torsdagskväll

2006-12-08T11:46:00.000+01:00

Trumpen efter att ha cyklat i regn och kuling från jobbet. Lyckades gradvis bli muntrare av att laga ett fluffigt potatismos, steka färsbiffar, toppa moset med knaperstekt bacon och servera med lingon.
Några timmar senare: spansk getost, tryffelhonung och Gewurztraminer. Slutsats: tryffelhonung är väldigt gott. Vinet var fint, men osten borde ha varit mindre skarp i smaken. En getbrie vore nog perfekt.
Slutsats 2: en torsdagskväll kan bli lyckad även utan ärtsoppa.

Tillägg:
Man kanske ska vara mer detaljerad. Osten var en Caña de oreja, som är gjord på fårmjölk till skillnad från vad jag tidigare hävdade. Vinet heter Gwurztraminer Réserve (även om bolaget med sitt klena sinne för romantik kallar det "nr 6702") och tillverkas i Alsace av Jules Miller. Tryffelhonungen vet jag inte mycket mer om än att den kommer från Italien och ser ut såhär:

Kombo

2006-12-06T09:31:00.000+01:00

Senaste tidens ihärdiga matbloggsläsning har resulterat i att jag nu har en (löjligt dyr) liten burk tryffelhonung på köksbänken, en spansk getost (inte så farligt dyr) och en skvätt Gewurztraminer i kylen. Om jag tänkt rätt kommer det att vara en formidabel kombination. Återkommer med rapport.

Mera mat

2006-12-01T11:08:00.000+01:00

... eller som Lennart Hellsing säger:
"Mycket mat, mor Margareta
Böcker kan man inte äta
ty de är så vinkelräta"

Nåja, hrm. Nu har jag i v f lagt in länkar till matentusiasterna Gitto och Lisa F-W i högerspalten. Via deras bloggar hittar man vidare till stort och smått och hordvis av matnördar.

Mat

2006-11-24T17:48:00.000+01:00

Det kan hända att jag är senfärdig. (E antyder sådant med jämna mellanrum och hon borde veta eftersom hon lever med mig)
Hursomhelst har det nyligen gått upp för mig att det finns en massa kul personer som bloggar om sina köks-eskapader. När jag tar mig samman och hinner ska jag göra länkar till dem. Men tilldess: googla för all del fram Gittosmat, Matalskaren och gräv fram de enstaka men inspirerande ställena där Isobel står vid spisen.

Någon gång borde jag kanske dela med mig av mina egna mat-tankar. Att grotta ner sig i matlagning är en form av eskapism som tilltalar mig. Som komplement till att drömma om segling, då.

Gitarrlärarens återkomst

2006-10-16T16:05:00.000+02:00

Att googla är ibland mera av idiotiskt planlöst associerande och irrande än effektivt informationssökande. Under en av dessa irrfärder stöter jag till min oförställda glädje på min gamla gitarrlärare Per Nordgren.

Han är inte bara en överdängare på elgitarr. Han är galen. Nu hörs han dessutom i veckans krönika i SR-Västernorrlands program Äntligen fredag.

Ett smakprov:
"Flygeln uppfanns i början av 1700-talet av den italienska instrumentbyggaren, eldslukaren vigselförrättaren, molekylärbiologen, raggaren, akademiledamoten, karaktärsskådespelaren, plastikkirurgen och skattesmitaren Bartholomeo Christophore – huvudsakligen för att han tyckte att de redan befintliga klaverinstrumenten, som cembalon spinetten eller armborstet, inte var i närheten av tillräckligt tunga och otympliga.
Inom en ... parentes kan vi här påpeka att motsatsen till otymplig måste bli tymplig, som i följande mening:
– Jag kunde inte fickparkera med Caddillacen så jag bytte till en tympligare bil.
Motsatsen till påpeka blir å andra sidan avpeka, medan motsatsen till motsats blir medsats.
Eh ... var var jag nu igen...
Jo, flygeln är också intressant som instrument betraktat."

Kaskader av denna svada finns streamad på radions hemsida.

Höst på Tjörn

2006-10-16T10:39:00.000+02:00

Etnicitet igen

2006-10-12T13:33:00.000+02:00

Vem är etnisk svensk?

Såvitt jag begriper finns många sätt att besvara frågan, men få som tillfredsställer i objektiv synvinkel.

Är det någon vars ursprung vi tror oss kunna spåra bakåt till Tacitus "De origine et situ Germanorum"?
Är det någon som uppfyller Anders Retzius frenologiska definitioner på en långskalle?
Är det någon som omhuldar idén om det svenska folkhemmet och en viss "skötsamhetskultur" som Fredrik Ekelund nämner som sammanhållande ideologi från svunna tider i de gamla fina arbetarstäderna Malmö och Landskrona?
Är det någon som har ett hum om Stiernhielm, Wivallius, Bellman, Almqvist, Strindberg, Lagerlöf, Fröding, Johnson, Martinsson, Ekelöf... ?

Att dela in människor i etniska grupper leder snubblande lätt ut på det teoretiska gungfly som bär med sig att det faktiskt existerar olika folk(-slag) som man på något sätt kan skilja från varandra. På 1800-talet ansågs folket förenas av en gemensam folk-själ som kunde spåras i folk-visor och annat. Retzius och andra gjorde det möjligt för nationalister att förena tanken om folksjälen med en kvasivetenskaplig raslära.

Efter andra världskriget talar vi sällan om ett folk på det sättet. Men en svensk författare använder den 4 oktober 2006 uttrycket "etniska svenskar" utan närmare definition i en av landets största morgontidningar. Vilka menas?

Ekelunds etnicitet

2006-10-04T12:25:00.000+02:00

Författaren Fredrik Ekelund skriver i Sydsvenskan i dag under rubriken "Etniska svenskar föraktas".
Detta med anledning av Sverigedemokraternas valframgångar. Ekelund refererar till en händelse när sonen till en av hans vänner attackerats av ett "invandrargäng" på grund av att sonen och hans kompisar var "blonda" och "jävla svennar". Man skulle kunna önska sig en sakligare redovisning av hur Ekelund kan vara så säker på denna motivbild, men jag lämnar det därhän.
Ekelund definierar befolkningen som "etniska svenskar" och "invandrare". Tesen är alltså att de senare föraktar de förstnämnda och Ekelund menar att det finns ett tabu för att diskutera detta påstådda förakt.
Om den ekelundska spaningen av såväl förakt som bakomliggande orsaker stämmer handlar det givetvis om rasism.
Men den lättsinniga användningen av begreppet "etniska svenskar" är i sig mycket problematisk. Genom att uttrycka sig så är Ekelund snubblande nära att ställa upp på Sverigedemokraternas egen analys av samhällets problem. Med detta språkbruk framstår invandrarnas problem som att de inte är "etniska svenskar" och en del av "svensk kultur".
Vi kan aldrig acceptera rasistiskt våld. Inte heller diskriminering. Men etniska svenskar är ett hjärnspöke som definition och att hävda att det finns en svensk kultur utan att närmare precisera vad man menar är intellektuellt ohederligt.

Blodseld och nordisk längtan

2006-10-02T11:55:00.000+02:00

Köpte ett av förlagets sista ex av Nathan Shachars Levertin-bok på bokmässan. Resultat: ett antal givande timmar under den nattliga sänglampan.
Dels för att det alltid är givande att läsa Shachar som i beläsenhet och formuleringsskärpa slår det mesta, dels för att en studie av Levertin och hans tid måste ta sig an ett idéklimat där Darwin togs till intäkt för kvasivetenskapliga rasteorier.
Denna höst, när främlingsfientliga populister äntrat fullmäktigerum i hela landet. Denna höst, när Maja Hagerman i Det rena landet lagt beundransvärd möda på att visa hur det "germanska" är en ihopfabulerad konstruktion. Denna höst, när vi fortfarande såvitt jag begriper har ett politisk påbjudet mångkulturår.
Denna höst, finns all anledning att fundera över vad begreppet "ett folk" egentligen är. Liksom begreppet kultur.
Jag värmer mig med musikskribenten Mikael Strömbergs ord i Aftonbladet i somras: "I själva verket är världskulturen den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits."

Grumlad trivsel

2006-09-21T12:57:00.000+02:00

Jag har hittills hållit mig till det trivsamma. Sådant jag tycker om. Sådant som roar mig. Så många andra har så mycket klokare saker att säga om det politiska. Eller det smärtsamma.
Nu måste jag ändå frångå denna anspråkslösa princip. Med Sverigedemokraternas framryckning har landet fått ett missnöjesparti av alltför lätt igenkännligt europeiskt snitt. Det är dags att tala lite allvar.
Statsvetaren Sören Holmberg påpekade i ekot igår att SD tagit väljare från i stort sett alla andra partier. Det skrämmer mig. Visserligen är det något fler män än kvinnor, något fler arbetare än tjänstemän, fler arbetslösa än arbetande.
Men ändå. Det är ingen enhetlig grupp.
Det är alla sorter som har missnöjet, oron och behovet av att skylla samhällsproblemen på någon annan gemensamt.
Jag börjar härmed länka till Expo. En tidskrift som genom sin konsekventa och ihärdiga granskning av högerextrema grupper gör Sveriges mest oumbärliga journalistgärning.

Levang – inte borste, dummer!

2006-09-21T11:12:00.000+02:00

Handelsflottans kultur- och fritidsråd har en fin ordlista över sjötermer. Där står bland annat följande om ordet ljugarbänk (som jag tills helt nyligen trott vara en helt landbunden företeelse):

"Ljugarbänk; scen ombord för framförande av den konstart som kallas skepparhistorier eller sjöskrönor, ofta belägen i lä på akterkant om byssan. Antagligen är det just en norsk lyværsbænk som åsyftas, dvs en bänk i lä som inte har ett dyft med ljug att skaffa."

Jag länkar till den under "Sjöspråkligt" i högermarginalen.

Skotstek...

2006-09-12T11:42:00.000+02:00

... betraktas till min förskräckelse inte som en säker knop. Detta och mycket mera kan man lära sig om man klickar på den nya länken Knepiga knopar som jag härmed varmt rekommenderar.

Slitet uttryck...

2006-09-05T19:31:00.000+02:00

... i och för sig, men utan att ens kunna logga in på folkpartiets intranät kan man säga så mycket som att: nu har skiten träffat fläkten.

Musikalisk tystnad

2006-08-31T13:13:00.000+02:00

"Jag ägnar hela dagen åt att lyssna på pausen genom olika håligheter i klostret"

Pausen är en musikalisk sådan. En del av John Cages extremt utdragna orgelstycke ORGAN2/ASLSP (As Slow As Possible) och orden är musikern och skribenten Mikael Strömbergs.

Det är en liten pärla till Essä som inleder den kommande pocketen "Men först lite musik" med texter om musik av Strömberg och Göran Greider.

Likt en musikalisk pilgrim besöker Strömberg ett kloster i Halberstadt i gamla DDR där man tänkt sig att uppföra stycket på en orgel med jättelika tangenter under 639 år.

Det hela kan låta skruvat, men Strömberg lyckas i texten faktiskt närma sig och formulera mycket av Cages idéer riktigt bra.

Grisfesten snart ett minne blött ...

2006-08-23T13:06:00.000+02:00

... ELLER FÖRRESTEN. Kanske inte ens ett minne. Alltför ymnigt flödande bacchi nektar urholkar minnet av gårdagen.

Anledningen till detta filosoferande är ett färskt pressmeddelande. Inte utan nostalgiskt vemod förklarar Vingresor att de slutar arrangera grisfester på Casa Antonio på Gran Canaria. Samma sylta som var skådeplats för filmen Sällskapsresans rödtjuts-excesser.

"Var sak har sin tid och intresset för grisfester har stadigt minskat. Det är inget vi kan styra över, utan vi får anpassa oss och erbjuda andra typer av aktiviteter", konstaterar försäljningsdirektör Claes Pellvik uppgivet.

Helstekt gris ackompanjerat av litervis med billigt rött är hopplöst ute. En kulinarisk samklang, plötsligt olidligt dissonant i tidens förfinade öron.

Chartersvensken har i stället hemfallit åt att hyra bil och upptäcka ön. Kulturen. Naturen. På egen hand, alltså. Nyfiken, ja, kanske rentav resvan.

Vad händer härnäst, undrar man?

Har det gått så långt att vi helt nyktert genomskådat grisfesten för vad den var - ingen rustik spansk lantlig tradition, utan helt enkelt ett knep för att få tillknäppta turister att känna sig lika bekväma som efter sjunde nubben på midsommar?

Tanken hisnar.

EN KULTURHISTORISK epok har gått i graven, så mycket är i varje fall klart. En särpräglad era med sina alldeles speciella riter och manifestationer.

För inte kommer väl någon kommande tid att bjuda sådant som allsångsversioner av August och Lotta i knökfulla bussar längs kanariska vägar? Inte kan vi se kommande generationer flörta med kypare och dansa på träborden till såväl Lambada som Kostervalsen?

Nä just det.

Men visst var det kul så länge det varade. Och det krävs inget geni för att utifrån systembolagets torra statistik konstatera att den ystra backanalens framtid är tryggad. Samma sak lär ha noterats av boende i närheten av EM-kalaset som har för vana att sova med öppet fönster.

Buller, larm och skrål, som Bellman sade. Detta är konstant. Det är bara formerna som förändras.

Må sedan de som kan vårda minnet av grisfestens stolta tidevarv.

Jonas Bergroth
(publicerat på GP:s ekonomisidor måndagen 21 aug)

Tillbaka

2006-07-01T15:26:00.000+02:00

Blommorna är vid liv. Solgasset är bedövande och gräspollenkaskaderna yr kring balkongen vid Delsjöskogens bryn.
Och vi som varit borta så länge. Tre veckors planlös segling i Bohuslän tog slut i går. Tre veckor är tillräckligt länge för att inse hur vackert det är att se landskapet från sjösidan. Länge nog för att åter kunna identifiera gul fetknopp och blodnäva (det lär jag mig varje år). Länge nog för att E ska kunna slå pålstek i sömnen om det krävs (det lär hon sig varje år).

Men tre veckor är dessutom tillräckligt för att jag efter att ha varit hemma ett dygn fortfarande ska förundras över vad bekvämt det är med lägenhet. Diskmaskin. Dusch. Närlivs. Kylskåp. Säng.

Civilisationskritiken får vänta. Nu ägnar jag mig åt civilisationspanegyrik.

Natten är Liras mor

2006-05-16T15:11:00.000+02:00

I natt händer det. En musiktidskrift ska flamma upp, falna, för att sedan ur askhögen resa sig som fågel fenix i tryckpressarna i Laholm.

Söndagssegling

2006-05-14T12:41:00.000+02:00

Det tar i riktigt skapligt. Sol. Kan vara läge att ta in ett rev på storen redan i hamn, skulle jag tro. Vi kunde gå söderut i Hakefjorden. Lägga oss på Åstol, kanske.

Så blir det INTE. Sitter på jobbet för att hinna smälla ihop nästa tidning innan onsdag morgon. Fasen.

Hype

2006-05-12T16:10:00.000+02:00

Om jag förstår professor Ternhag med flera rätt gick det till såhär:
Anders Zorn målade av Lavas Margit Andersson, en äldre vallkulla, när hon blåste kohorn 1905. Han fick veta att hennes yngre kollegor på fäbodarna aldrig lärt sig spela horn, insåg att folkmusiken måste ha stöd för att bevaras och ordnade en spelmanstävling på Måstäpp i Gesunda 1906.
Alla var där. Alltså alla kulturpersoner med något att säga till om. De som skrev i landets stora tidningar – ja, de skrev med besked. Som live-upplevelse, däremot, kan det knappast ha imponerat. Fem år senare var konungariket Sverige nedlusat med spelmanstävlingar och -stämmor.
En mördande mediehype anno 1906, med andra ord.
Fascinerande.

Arbete och fritid

2006-05-03T11:32:00.000+02:00

Här och nu:
kommer antagligen inte att lämna redaktionen förrän frampå småtimmarna. En tidning ska till tryck. Solen skiner genom takfönstret, men det är svårt att värja sig inför en lätt sammanbiten gruvsamhet. Vårkänsla för en Lira-redaktör. Förklaras bäst i slitna idrottsmetaforer. Det handlar om att orka hela vägen. Disponera kraften så att den räcker till maj månads utgång.

Någon annanstans lite senare:

Bilden föreställer egentligen inte Thera utan en Holländsk systerbåt, men ändå. Så ser hon ut. Ett något kantstött flytetyg att projicera drömmen om frihet och ledighet på.
Undrar om inte båtar har detta som främsta funktion; att vara en mental bakdörr för längtan ut. Och då är hon inte ens min. Det är E som är skeppare. Själv alternerar jag mellan platserna som däcksmatros, styrman, navigatör och vårrustningsarbetare.
Det gör inte längtan mindre.

Almösund

2006-04-24T16:34:00.000+02:00

Solen skiner medan jag och E hukar under Thera med våtslippapper och svampar. Sköljer pappren i iskallt hinkvatten och får blått bottenfärgspigment upp till armbågarna. Och i ansiktet.
Helgmyllret i en vanlig svensk småbåtshamn går inte av för hackor. Här finns alla typer. Och ambitionsnivåer. Fernissafetischisterna med arbetar fram djup spegelglans i mahognyn. Autosol på de rostfria beslagen.
Så har vi närmsta grannen med grovarbetarhänder, truckermössa, och en välanvänd Laurinkoster-32:a med ljusblå fribord. Han sällskapar gärna. Hämtar kaffe i skåpbilen som rymmer en mindre verkstad och berättar om den gången sonen struntade i att bottenmåla och fick "halva Skagerack" med sig när båten skulle upp på hösten.
– Och när han tog upp båten, tror du inte fan att det slingrar ut en ål ur självlänsen. Ja, han hade väl bott där halva sommaren.
Så tar han några tag på friborden. Kisar strax mot solen och meddelar frankt att:
– Såhär mycket får en inte svettas när en är ledig.
Tänder en cigarett. Hämtar mera kaffe. Kikar på mig och E som oförtrutet och allt blåare slipar vidare.
– En nackdel med liten båt är ju att det är så jävla dålig arbetshöjd. En kan knappt sitta på huk en gång, konstaterar han empatiskt.

Strax ringer grannens polare från en redan sjösatt splitterny Bavaria för att meddela att han just går genom Skåpesund. Grannen är inte imponerad. Jo, det är klart att polaren har dubbelsäng under sittbrunnen och barkök och hela midevitten, men "havet är väl lika fint i min båt. Eller din," Dessutom är det inte ett gram mera plast än nödvändigt. Allt annat än en lättare grundstötning och du har inte båten med dig hem, som han säger.

Skön snubbe. Fin helg. Men det är ju alldeles förbannat vad jag längtar till de första semesterdagarna.

Musikalisk morgon

2006-04-07T09:43:00.000+02:00

Springer till spårvagnen, men solen skiner. Lätt stress i steget när jag genomkorsar shoppingcentret Nordstan. Plötsligt kommer lugnet.
Jag hör det redan när dörren öppnas. En mjuk dragspelston från den inglasade gågatan. Det är Västanvind. Evert Taube. "Min älskade har glömt mig och rest till Göteborg" hör jag Olle Adolphson sjunga för mitt inre. Den där liveinspelningen från 60-talet, tror jag.
Jag ser solen igen. Skyndar vidare för att hinna kolla morgonens nyheter innan GP:s niomöte.

JB spelar oud i Ruhr

2006-03-27T16:14:00.000+02:00

I Essen närmare bestämt. Instrumentet tillhör egentligen den galne tysk som poserar vid min sida med trumma på huvudet. Oud är ett knepigt instrument att spela för övrigt. Det har kallats arabisk luta, men eftersom det snarare är så att vår europeiska luta och senare gitarr kommit via morerna på den iberiska halvön på den tiden det begav sig, kan man väl säga att lutan är den europeiska ouden.
Hursomhelst saknar greppbrädan band, vilket innebär att det är lika lätt att spela bedrövligt falskt som på säg fiol.

Blåställ

2006-03-27T13:54:00.000+02:00

Avslutade igår förmiddag köksprojektet. Det pizzeria-inspirerade motivkaklet med druvklasar och karaffer har fått lämna plats för vanligt vitt. Arbetsbänken i stenimitation förpassades till källaren och ersattes av bokträ.
Men vad händer nu?
Det har ju hunnit bli som en hobby. Dra på sig snickarbyxorna och vanka runt i lyan ständigt beväpnad med rostig morakniv, tumstock och blyertspenna. Krafsa sig i skägget och muttra om cementspackel eller linolja. Svära över cirkelsågen som dammar så förbannat när man ger sig till att kapa bänkskivor i vardagsrummet. De täta besöken hos ClaesOhlson.
Lite tomt blir det allt.

Ständigt dessa notiser

2006-03-20T19:08:00.000+01:00

Skymningen går alldeles för fort förbi medan jag glor på skärmen. Att arbeta övertid är att längta ut. Eller in, fast in därhemma. Längta, längtar förmiddagar i lägenheten där lugn jag lekt, som Heidenstam säger.

Jaja. Först Ica. Sen hem.

Bohusländskt

2006-03-13T14:08:00.000+01:00

Önskar att jag haft en kamera med mig. Bohuslän är fortfarande snövintrigt. Tittade till Thera på Tjörn som står med sina avmastade båtsystrar och liksom sover under sin pressenning. Gamle hamnkaptenen slog en lov förbi i sin pick-up och berättade om krämpor. Två båtar infrusna i sjön, annars bara den sovande båtflocken på planen.

Stora, klumpiga, snälla, vilande båtar – de är som en egen sorts varelser.

Tekniskt

2006-03-09T16:28:00.000+01:00

När jag cyklar: jamen då hör jag inte trafiken.
När jag springer: då missar jag Delsjöns fågelkvitter.
I sängen: då får jag ont av proppen i det öra som vilar mot kudden.

Hmm. Kvitterade ut en tjänste-ipod. Tankade över 1600 låtar från datorn. Mäktigt. Men när ska jag lyssna?

Hillbilly Deluxe

2006-03-06T16:36:00.000+01:00

Dalhalla, av alla ställen, har klämt till med en bokning värd ovationer inför sommaren 2006. Den 31 juli kommer Dwight Yoakam. Hur coolt som helst. Hardcore country music.
Jo, det är klart att de senaste plattorna inte kommit i närheten av Guitars, Cadillacs, Etc, Etc, från 1986, men i alla fall. Duetten Bury Me, tillsammans med Maria McKee från den sistnämnda plattan är den sortens ogenerat muntra hillbilly-sväng som kan muntra upp mig vilken dag som helst.

Highway 1995 Revisited

2006-03-06T14:03:00.000+01:00

På Liras redaktion snurrar just nu Going Back To Harlan, från Emmylou Harris Wrecking Ball 1995. Ibland återupptäcker man något man trodde var sönderlyssnat. Det är tusan, vad bra det är.

In vino – ja vadå?

2006-03-03T23:53:00.000+01:00

GP, centralred fredag em: stöter på herr W som av ngn anledning berättar om en bättre svensk trubadur som i beskänkt tillstånd faktiskt spelade och sjöng riktigt skapligt.
– Ja, det är klar att han kanske misstog sig på vilken som var nästa vers eller så, men fraseringen, allt det väsentliga satt ändå.
Mindes genast min barn- och ungdoms spelmansstämmor i Good Ol' Hälsingland. En spelman som alltid var där. Jämte (alltså från Jämtland) tror jag. Med hardingfela, brunbränd, barfota, uteliggarstylad och framåt kvällen alltid riktigt packad. Men likväl spelande. Jag ser honom i minnet spela, hänga på några andra, och det svänger. Rent, rätt och drivande. Inget anmärkningsvärt, om det inte var för att han inte kunde gå, knappt stå. Vacklande, på väg att falla samman i en hjälplös hög och långt förbi det stadium där man sluddrar så att ingen begriper spelar han tamigdenlede polska så att man(jag) häpnar.

Här finns ett samband. Min första teori: om man gör något tillräckligt mycket (ja, kanske till och med lär sig det) i berusat tillstånd, då sitter det där sedan. Antagligen tvärfel, men jag återkommer i ämnet.

Podager

2006-03-02T09:44:00.000+01:00

Läste nånstans att fågelinfluensan dödat 200 människor i Asien. Jag vet inte var vi ska dra gränsen men låt oss för enkelhetens skull säga att där bor två miljarder människor. Nu inser den snabbtänkte att detta innebär ett dödsoffer per 10 miljoner människor.

Nu är ju detta inte ens statistik, utan en ren tankelek, men ändå: nu är sjukan här. En på tio miljoner.

Frågan är om inte portvinstå är ett större hot mot folkhälsan.

Bra början

2006-02-24T10:34:00.000+01:00

Ny vår, nytt schema, nya joggingskor.

Ledig fredag. Kort löprunda i Delsjöterrängen i bländande morgonsol. Anja ligger på andra plats efter första åket i den olympiska storslalomen. Lyssnar på radiosporten och känner mig odrägligt sund. Snart dags att ta sig an boktraven från reashoppingen i går eftermiddag.

Snön glittrar på Iskällareliden. Det börjar bra, detta.

(Men allvarligt talat: löpning, det trodde jag aldrig. Frivilligt. Jag tycker på något sätt att det är skönt med fysisk ansträngning. Livet är ett mysterium.)

PS Här en bild av Y. T. med blicken riktad mot Delsjöterrängen.

Aubade

2006-02-14T16:07:00.000+01:00

Ett minne:
En skymt från förpiken. En brunbränd fot med tatuerat ankare sparkar sig ut genom byxbenet. Tidigt ännu. Morgonljuset är skarpt genom krackelerade plexiglasfönster. Har legat vaken på gästkojen och försökt hitta vår position på sjökortet.

Jag har halkat med på seglatsen helt slumpartat genom en kursare. Gästkojen är trång, men eftersom den inte har en hylla rakt ovanför huvudet på den som sover betraktas den som särskilt bekväm, även om det läcker regnvatten på fötterna.

Hon med ankaret klättrar ut från förpiken och meddelar att det blir frukost under gång.

Ett par år senare:
Jag sätter raggsockor under bokhyllan så att den glider på parketten. Med tumstocken i hand konstaterar jag att hyllan soffan och sängen kan flyttas i en rockad och som genom ett under kommer någon meter vid väggen att frigöras i den belamrade ettan i Gårda. Någon meter till hennes skåp.
Hon är på väg. E, med ankaret. I en lånad Volvo ska jag köra till Uppsala och hämta henne.

För vi har insett det. Efter en vecka boende på varsin sida landet. Så kan vi inte ha det.

Obegripligt:
Försöker fatta, men blir lika häpen varje gång. Hon lever med mig. Älskar, grälar, löser korsord, sover i sittbrunnen när jag länsar. Det har gått ett par år till. Fortfarande förundrad.

Foten. E. Ankaret.

Denna nåd.

Insomnia

2006-02-13T19:15:00.000+01:00

Isobel biter i en madeleinekaka (eller schabblar med itunes) och hamnar i sommaren 2005. Jag passar på att gräva i den egna minnesdyn.

Solen är obarmhärtig redan vid sjusnåret. Lördagsmorgon i Lysekils gästhamn och trots att det fortfarande är juni har det faktum att det är helg gjort natten livad i grannbåtarna. Som en avmätt friluftsidiot betraktar jag resterna av allt ståhej genom den öppna förpiksluckan.

En rest av skörlevnad fortgår utanför gästhamnskontoret. Två killar, klädda mest i bar överkropp, kämpar om en flickas gunst. Hennes knähöga stövlar och kortkorta klänning är sådana som hör till på Bohusläns helrörstäta etablissemang nattetid.

Snubbarna har olika angreppssätt. Den ene tycks ha ett visst överläge och tillämpar den verbala kurtisformen, lojt tillbakalutad mot trädäcket med en pilsnerburk i handen.

Den andre vankar rastlöst. Binder en t-shirt som bandana runt huvudet, trampar igenom kulturens fernissa och börjar göra armhävningar. Armhävningar.

Jag borde inte se detta. Det ligger en tidszon mellan mig som betraktare och parningsleken hundra meter bort. Där är det rummelnatt. I vår båt är det semestermorgon.

Armhävaren förlorar omsider. Kurtisören avgår med damsällskap mot klipporna väst om kallbadhuset.

Min Mödsimmarnottsdram

2006-02-06T16:40:00.000+01:00

Vi anar shizofreni - Jonas Bergroth inrymmer personligheter som:

Snorre Goja (HBT)
Thorben Goja Sr.
Jon-Eros Hotbrag
Johan Sorgbert
Jan Gersh, Robot
N. Borgh, Stojare
G.B. Snor-Hojtare
Joh. G. Rosén, Brat
Hans J. Berg, Treo
Thore J:n Borg, As

(Efter visit hos David Nessle)

Journalistjobb?

2006-01-31T17:50:00.000+01:00

Platsannonser har sin säregna poetiska kvalitet. Detta - under rubriken Journalister, Informatörer - är det finaste jag sett på länge. (synd bara att jag slarvat så med de ryska glosorna):

Nu söker vi dig Rysktalande person med kvalificerad verkstadsteknisk bakgrund inom bilindustrin, gärna med erfarenhet på återförsäljarnivå som Helpdesk Engineer till vårat center i Göteborg.
Krav:
*Minst 5 års erfarenhet inom verkstadsteknik för bilindustrin.
*Gedigna kunskaper i fordonskonstruktion, serviceteknik och diagnostiska system.
*Mycket goda PC-kunskaper
*Lätt för att kommunicera i tal och skrift.
*Analytisk förmåga
*Förmåga att arbeta i ett team
*Goda kunskaper i Engelska

Vinter

2006-01-24T16:45:00.000+01:00

Jag ligger kvar i sovsäcken medan E sätter en brasa. Har aldrig sett Bohuslän så inbäddat i snö. Värmen klättrar långsamt närmare någon form av rumstemperatur.

Till badplatsen när kaffet är uppdrucket. Vi dristar oss till att gå över isen, men vid skomakarns brygga svajar den betänkligt och vi går upp på klipporna. Ett rävspår längs strandkanten, på sina ställen igenblåst av gnistrande kristaller. Kostern med ruttet krov står tryggt och sorgset i sin rostiga vagn och vi går genom hagarna tillbaka till stugan.

Detta var i söndags. Tjörn har sina poänger, jämfört med livet i Göteborg. Lysrör är liksom inte the real thing. Det är redan mörkt och jag har ännu inte lämnat kontoret.

Tystnaden tätnar

2006-01-16T16:40:00.000+01:00

Sitter just nu och tröskar igenom andras tyckanden och tänkanden som debattredaktör på en större västvensk morgontidning. Detta kommer att fortgå ytterligare någon månad. Med anledning av detta kommer sidan att uppdateras ytterst sporadiskt. Så länge dygnet är så sorgligt kort väljer jag att i större utsträckning hålla käft, helt enkelt.

Dags att dra

2005-12-22T12:02:00.000+01:00

Samlar ihop, städar och gör färdigt. Kl 19 går tåget mot Duved. Det blir några dagars avkoppling, och nedkoppling. I vanlig ordning hinner jag inte slutföra allt som borde bli klart. Då är det ändå fint att veta att när tåget går finns ingen återvändo. En fristad i tillvaron.

Yuletide

2005-12-21T11:08:00.000+01:00

Jag som brukar säga att det är lugnt. Man måste ingenting. Ha så juligt du trivs med och skit i resten. Nu upptäcker jag att det ändå är saker jag måste. Som att skicka klappar till några närmaste som jag inte kommer att träffa. Risken är ju tyvärr stor att man förvandlar sina kära från föremål för omtanke till att bli föremål för dåligt samvete.
Men jag VILL skicka julklappar. OCH det stressar mig. Livet är ett skruvstäd – man slipper inte undan så lätt.

Att avgå eller inte avgå

2005-12-20T11:58:00.000+01:00

Johan Hakelius träffade liksom huvudet på spiken när han påpekade det intressanta i att ingen skulle nöja sig med att låta Skandiadirektörerna sitta kvar och lära av sina misstag. Till skillnad från regeringsmedlemmar och politiska tjänstemän som klantade till det efter Tsunamin.
Nu aktualiseras frågan av det patologiska intresset för Mikael Persbrandts privatliv. Eller rättare: av Expressens osanna artiklar om hans föregivna alkoholförgiftning och tur till behandlingshem. PO Enquist och Anders Ehnmark argumenterar på samma blads kultursidor i dag för att chefred Otto Sjöberg nu borde ta sin mats ur skolan.
Men i mitt huvud ringer Sjöbergs ord från P1 Morgon om att man ska se över sina "publiceringsrutiner". Lära av misstaget alltså. Ställa tillrätta.
Är någon över huvud taget beredd att avgå i Sverige 2005? Vad krävs?

Mörkret

2005-12-08T17:36:00.000+01:00

Jag kan inte för mitt liv tänka mig att jag är den enda som anser att den här hösten varit ett utdraget mörker. Och i detta mörker uppträder mystiska fenomen. Det mest obegripliga är stimmet av punkteringar.

Det börjar kännas rituellt att på kvällen gå ned en sväng till skydds-/cykelrummet för att byta ännu en slang som av obegripliga skäl gått sönder på ett par dagars användning. E har fått fyra punkor. Jag har ännu bara drabbats av två, samt ett däcksbyte. Men den trötthet man känner när man hittar sin nyss förträffliga velociped med platt däck efter att ha varit inne i en videobutik i tio minuter – den tröttheten är farligt nära depression.

Kanske är det min klena andliga konstitution, men det känns som att högre makter står bakom detta. Regnmörka krafter. Och är inte den retsamma punkteringen en förträfflig metafor för något mycket obehagligt. Att något så litet kan få något mycket större att kollapsa. Ett nålstick som tvingar dig att leda cykeln någon halvmil i blöta och västkustblåst.

Det är ett tecken.

Bekräftelse

2005-11-25T14:43:00.000+01:00

I slutändan är människan ensam. Jag skulle tro att däri ligger det omättliga suget efter kommunikation. Bekräftelse på att någon annan lyssnar och att man inte bara står och gastar ut i tomheten.
Resonemanget har direkt bäring på fredagseftermiddagens glädje. Mitt Lira-reportage om P2 är utgångspunkt för dagens radiokrönika i DN.
Tack för att du finns MarieLouise Samuelsson!

Magtrakten

2005-11-20T22:53:00.000+01:00

Återupptäcker hur det suger tag på ett himlastormande sätt i magtrakten på söndagskvällen. Johan Hedin spelar nyckelharpa och Gunnar Idenstam spelar orgel så att det är tusan i min blindtarm en fröjd.
Plötsligt befinner jag mig i en lånad V70 på dalslands novembervägar trots att jag vet att minnet är årsgammalt. Jag ska intervjua Idenstam i en kyrka i mörkret och jag virvlar norrut i en sjukt svängande Jässpôdspolska.
Kan inte tänka mig att jag någonsin träffat en som personifierar virtuos i samma grad som Idenstam. Och samtidigt detta benådade sväng. Det tål såklart att tänkas på, men min själ: det tål att kännas, drabbas av.

Delstater

2005-11-20T22:45:00.000+01:00

Börjar bli dags att göra slag i saken. Någon gång ska den där fantastiska blandplattan brännas, den där alla låtar har en amerikansk delstat i texten. På paradplats kommer givetvis Wild Montana Skies med sorgligt underskattade John Denver. Och Emmylou på en betagande andrastämma.

Malte

2005-11-18T14:31:00.000+01:00

Malte Perssons Errata är stundom bland det mest läsvärda som gives i det informationsträsk vi kallar internet. Detta är givetvis en föga originell uppfattning, men den är uppriktigt menad.
Stötte nyss på en diskussion från i våras som fängslade mig alldeles för länge.

absen's

2005-11-06T15:27:00.000+01:00

subst. absensen, absenser: kortvarig medvetslöshet (med.)

Jag tittar upp ur pappren och undrar vad som hänt. Hur länge har jag suttit såhär? Bloggen ger inga ledtrådar, men en person som bör vara jag publicerade en text för en vecka sedan. Där har vi med andra ord ett säkerställt livstecken.
---
Om förra söndagen på kontoret var vacker i sitt solljus, är denna ful. Grått, blött.
De som säger att vi talar om vädret i brist på bättre ämnen är känslomässiga krymplingar. Vädret är stort. Ett kontaktdon mot sinnevärlden och livet.

Längtan

2005-10-30T15:12:00.000+01:00

Just nu ligger den låga höstsolens röda smälta över Göteborg. Rosenlunds värmevärk står resligt och vackert utanför fönstret. Troligen en skönhetsupplevelse som bara kan upplevas när man är piskad att sitta på ett söndags-ödsligt kontor och plugga in Musikradions historia.

Det ringer till vila ...

2005-10-30T14:12:00.000+01:00

... men klangen har inte nått mitt öra. Trängsel på Clas Ohlson, håglöst reportage-arbete, middagsbjudning, sömn som inte räcker för att bli utvilad, flytthjälp och tillbaka till kontoret för ytterligare reportage-baxande.
– Se där, en helg som balanserar på tröskeln till november.

Kompband

2005-10-27T12:08:00.000+02:00

Förmiddagens soundtrack är en sen inspelning med Allan Edwall och Sveriges sannolikt bästa kompband - Björn Ståbi och Bengan Janson. Kristina Lugn säger att Edwall i sitt visdiktande (och liv, tror jag) var känslosam men inte sentimental. Kanske är det därför jag gillar det. Eller för att Björne och Bengan spelar så förbannat bra.

Speak of the Devil

2005-10-26T11:27:00.000+02:00

Gårdagens kafferastsamtal handlade om konstnärer som blir tokiga, vilket avspeglas i konsten på något sätt. Tänk Ernst Josephson som målar tekniskt fulländade porträtt i olja innan sinnesförvirringen slår till och allt blir ganska kluddigt, ofärdigt och samtidigt starkt.
Den egensinnige kompositören Claude Loyola Allgén var samtalets huvudämne. Hur han vurmade för katolicismen, dog innebränd vid ljuset i ett hus där det inte fanns elektricitet eftersom han glömt betala räkningarna.
Det är inte utan förvåning jag konstaterar att en skiva med Allgéns stråkkvartett nr 2 ligger i dagens hög av recensionsex. Inte trallvänligt precis, men så smärtsamt vackert det kan bli när kreativitetens övertryck spränger gränsen för vad musiköronen är vana vid.

Introspektion

2005-10-25T14:33:00.000+02:00

Fristående fortsättning på föregående post. Om påståendet "visa mig din bok-/skivhylla så ska jag säga vem du är" äger någon relevans, vad säger då nedanstående om mig?

Prenumerationer:
Svenska dagbladet
Vi
Strix
Genus
På Kryss/Till rors
Båtliv

Radio:
P1 och Radiosporten (bubblare: Melodikrysset)

TV:
Nix, nichts, nada. Äger ingen.

Anakronist i tiden

2005-10-25T11:56:00.000+02:00

Den personliga litterära smaken är en källa till förlägenhet och förundran. Kanske borde man tala tyst om sina outslitliga källtexter i den ängsliga genusdebattens tid, när de nu är skrivna av Eyvind Johnson och Aksel Sandemose.
Klas Östergren nämner samma namn när han svarar på läsarfrågor i DN. Vet inte vad detta innebär för mitt resonemang, men misstänker att det knappast gör mig mera queer eller radikal.

Lång helgs färd mot höst

2005-10-21T09:12:00.000+02:00

Det börjar redan nu fredag morgon. Innan den kyliga cykelturen till jobbet, ja till och med innan jag klivit in i duschen. Något ska hända denna helg. Masten ska av. Durkar, dynor, flytvästar, segel, förtöjningstampar, stövlar, de risiga kastrullerna, kvarglömda konserver och tusen andra trivialiteter laddade med frihetsdrömmar ska färdas i bilbakluckan till magasinering i väntan på vår.
Båten ska alltså upp. Läggas på landbacken, spolas av, täckas med pressenning och vad säger man?
Det är något sorgligt. En segelbåt i vattnet är ett under och ett löfte. På land är den strandad, invalidiserad.

Sjöställ till jobbet

2005-10-20T16:42:00.000+02:00

Somsagt. Här syns yours truly i Hissen.

Väta

2005-10-20T15:46:00.000+02:00

Efter de senaste veckornas anslående vykortshöst är regnet tillbaka. Det är i sin ordning. Göteborg är en stad där sjöstället främst kommer till nytta på vägen till jobbet.

Bakrus

2005-10-18T15:47:00.000+02:00

Halsen och bihålorna svider. Man kunde inbilla sig att det är inledningsskedet av en förkylning. Misstänker dock att det är en form av baksmälla som följer hembygdsromantiska orgier.

Hälsingland

2005-10-17T12:41:00.000+02:00

Tillbaka på kontoret. Norrlandståget dunkar ännu fram i kroppen. Smaken av rökt älghjärta dröjer i munnen. Glödande rönnbär och tja - det blir klichéer. Men det är uppenbart att jag aldrig blir göteborgare.

Psalm...

2005-10-12T11:03:00.000+02:00

... är ordet. Något futtigt årtusende efter Psaltarens releaseparty har termen fått starkt fäste i Aftonbladets musikrecensioner.
Det beskriver såväl Eva Dahlgrens som Tomas Andersson Wijs alster.
Inget ont i detta. Tillägger emellertid gärna att en personlig favorit i genren är tolvtonskompositionen "Du som gick före oss/längst in i ångesten...". Tror att den har nummer 430. En Stänkare!

Reklam

2005-10-11T16:03:00.000+02:00

Nu kommer de snart till en stad nära dig. Nestorn Björn Ståbi, Bengan Janson, Aly Bain och Phil Cunningham. Svensk folkmusik möter keltiskt. Jag har inte hört det, men törs gissa att det kan bli hur bra som helst.
Typiskt nog har ingen haft vett att boka dem till Göteborg.

Drömmarnas kaj

2005-10-11T09:54:00.000+02:00

Gullbergs kaj, just uppströms Göta Älv-bron brukar tillskrivas epitetet. Här ligger ruffiga flytetyg - livsprojekt och drömmar.
Men just nu syns isbrytaren Oden mittemot min arbetsplats nära Rosenlunds värmevärk. Oden vilar vid cityvarvets kaj efter att ha besökt Nordpolen under expeditionen Beringia 2005. Just nu drömmer jag alltså om polarexpeditioner.
Tänk. Att blicka ut över ett oändligt islandskap från kommandobryggan på detta dieseldrivna monstrum till fartyg. Det svindlar. Oden lär ha drygt 24 000 hästkrafter i buken...

Fel fråga?

2005-10-10T10:50:00.000+02:00

Hörde Tomas Andersson Wij intervjuas i radion. Tydligen får han mängder av existentiella frågor från sina fans via hemsidan.
En av frågorna lär ha gällt huruvida han tror att människan har någon framtid och kärleken kommer att segra.
E tittade upp från korsordet i soffan, tittade på mig och frågade: vad tror du?
Jag tror man ska passa sig för det existentiella på söndagar i bakrus - för övrigt tror jag att frågan är fel ställd.
Kärleken kan inte segra i så måtto att det kommer en slutsummering när man kan konstatera vem som vann.
Däremot pågår kampen mellan kärlek och destruktivitet hela tiden både inom mänskligheten i stort och i varje individ. Tycker mig minnas att en av Merete Mazarellas huvudpoänger i hennes avhandling om Eyvind Johnsons Strändernas svall var att kriget om Troja pågår ständigt. Just kriget som sinnebild för detta är kongenialt även i den bemärkelsen att det ofta är svårt att avgöra vilken sida som egentligen representerar kärleken.
Mänskligheten är dömd att låta sin potentiella destruktivitet brottas med förmågan till kärlek. Dystert. Vet inte om måndagsförmiddagar heller är lämpliga för existentiella grubblerier.

Njut Billgren i skrift

2005-10-07T14:56:00.000+02:00

Tor Billgren ska ju egentligen avnjutas via radiomottagare. Inget mindre anstår en radioman.
Han sprider emellertid sina välformulerade tankar även i textform. "Improvisationsmusiker ska vara som skinnflådda på överkroppen", är bara ett av hans benådade infall.

Viktigt

2005-10-07T14:25:00.000+02:00

Världen är trasig, ofärdig och halvlyckad. Vi bör begripa det och förhålla oss till det, annars riskerar vi att hamna duktigt snett.
Som i fallen med heroinister som nekas metadon och går under. Gert Gelottes ledarkrönika i Göteborgs-Posten är upplyftande klarsynt.

Dimma

2005-10-07T08:40:00.000+02:00

SMHI har tjatat i dagar om täta morgondimmor som kan ha svårt att lätta. Det får vara hur det vill med det. Själv är jag nästan lycklig över höstmorgnar med frisk, rå luft och kvardröjande tunna dimslöjor i sänkorna som ännu ligger i skugga.

Richard Bona

2005-10-06T19:55:00.000+02:00

Att arbeta som redaktör på ett musikmagasin erbjuder rikligt med tillfällen att känna sig musikaliskt medelmåttig. Kollar en DVD med Kameruns svar på Jaco Pastorius - superbasisten Richard Bona.
De säger att allt som betyder nåt är yta these days. Jag säger att det som verkligen knäcker är att vara överjävlig på elbas.

Sjöbaren

2005-10-06T16:43:00.000+02:00

E ringer och har ett glapp i schemat. Jag lämnar kontoret för att se om det finns bord på Sjöbaren. Gravlax och dillstuvad potatis är en klassiker av homeriska proportioner.

Arbetslust

2005-10-06T16:08:00.000+02:00

När den tryter hamnar vi här. Framför datorn - jovisst. På jobbet - jadå. Med en excel-fil under näsan - japp.
Ändå har jag just öppnat en blogg. Livet är outgrundligt och jag är en ohämmad opportunist. Eller bara lat. Auf Wiedersehen!