Mörkret

Jag kan inte för mitt liv tänka mig att jag är den enda som anser att den här hösten varit ett utdraget mörker. Och i detta mörker uppträder mystiska fenomen. Det mest obegripliga är stimmet av punkteringar.

Det börjar kännas rituellt att på kvällen gå ned en sväng till skydds-/cykelrummet för att byta ännu en slang som av obegripliga skäl gått sönder på ett par dagars användning. E har fått fyra punkor. Jag har ännu bara drabbats av två, samt ett däcksbyte. Men den trötthet man känner när man hittar sin nyss förträffliga velociped med platt däck efter att ha varit inne i en videobutik i tio minuter – den tröttheten är farligt nära depression.

Kanske är det min klena andliga konstitution, men det känns som att högre makter står bakom detta. Regnmörka krafter. Och är inte den retsamma punkteringen en förträfflig metafor för något mycket obehagligt. Att något så litet kan få något mycket större att kollapsa. Ett nålstick som tvingar dig att leda cykeln någon halvmil i blöta och västkustblåst.

Det är ett tecken.