Länge väntat, längtat

Men nu är det dags. Efter senaste månadernas publicerings-maraton, trettioårs-firanden, tidningsövertaganden och intensiva Bach-repetitioner är det dags.
Sista dagen på kontoret. På söndag tar Örgryte kyrkokör sina Bach- och Söderman-noter under armen och sätter sig på planet till Island. Jag bidrar med ungefär en femtedels tenorstämma.
En vecka senare börjar årets planlösa slörande i Bohuslän. Ohoj!

Väsen

Tänk er en ljummen kväll i majs sista skälvande timmar. Molnigt och regn i luften men du har tur och slipper regnet när du cyklar hem. Bookmaker och pilsner gör dig lite slö, eller om det nu är en lång arbetsdag.
Väl hemma sitter du på balkongen och upplever stillheten alldeles mild. Skär av en bit för att få fason på malörten i sin kruka. Ser rosens knoppar liksom spända av förväntan. De spretiga rosmarinkvistarna har ännu några få anspråkslösa blålilableka blommor kvar och – ja ni fattar. Idyll. Stillhet. Nästan tillkämpat sörgårdsputtrigt, men så har vi det i HSB-kåkarna vid Delsjöskogens bryn.

Men nu slår det mig. Stilla kan det möjligen ha varit, men verkligen inte tyst. Det är en öronbedövande stillhet – koltrastarna ligger i nåt så alldeles förbannat. Tutar, drillar, visslar – i trädtopparna handlar allt om show off, en köttmarknad värre än Valand.