Esbjörns duo

Kvällståget hem från Stockholm kränger lite i mörkret. En av de där överlånga arbetsdagarna börjar gå mot sitt slut.

Det var en märklig och dämpad tillställning i Cosmos-studion tidigare i dag när jag tillsammans med en klick av landets jazz-journalister träffade de två överlevande medlemmarna i Esbjörn Svensson Trio för att för första gången lyssna till skivan Leucocyte som var färdig för utgivning redan några veckor innan pianisten Svensson drunknade under ett dykpass i Stockholms skärgård.

Det är ingen idé att förlora sig i känslomättad detaljrikedom här – det är bara att konstatera det inte blev mycket till releaseparty i ordets mer bokstavliga bemärkelse. Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström bet ihop och gjorde vad som krävdes. Förklarade sakligt att förlusten av Esbjörn Svensson innebär en personlig, yrkesmässig, musikalisk och ekonomisk katastrofför dem, men att de är glada över att kunna presentera skivan, bandets första platta helt byggd på improvisation.

Med i studion satt även ljudteknikern Åke Linton, ofta kallad trions fjärde medlem. Han har nog också haft roligare dagar på jobbet. Och tro på fasen om han inte sitter en bit bort i kupén när jag skriver detta. Han ser rätt trött ut. Den här sortens arbetsdagar när man reser snortidigt på morgonen för att göra blixtvisit långt hemifrån och sedan återvända först framåt nattkröken, dessa dagar har något overkligt över sig. Som om den värld man besökt över dagen egentligen är en sorts intensiv dröm. Jag vet inte, men om jag var Åke Linton skulle jag hoppas att få stiga av tåget på västkusten och få upptäcka att inget av det här var på riktigt. Upptäcka att man hade 120 bokade gig med en av världens främsta jazz-akter framför sig det närmsta året.