Dags att dra

Samlar ihop, städar och gör färdigt. Kl 19 går tåget mot Duved. Det blir några dagars avkoppling, och nedkoppling. I vanlig ordning hinner jag inte slutföra allt som borde bli klart. Då är det ändå fint att veta att när tåget går finns ingen återvändo. En fristad i tillvaron.

Yuletide

Jag som brukar säga att det är lugnt. Man måste ingenting. Ha så juligt du trivs med och skit i resten. Nu upptäcker jag att det ändå är saker jag måste. Som att skicka klappar till några närmaste som jag inte kommer att träffa. Risken är ju tyvärr stor att man förvandlar sina kära från föremål för omtanke till att bli föremål för dåligt samvete.
Men jag VILL skicka julklappar. OCH det stressar mig. Livet är ett skruvstäd – man slipper inte undan så lätt.

Att avgå eller inte avgå

Johan Hakelius träffade liksom huvudet på spiken när han påpekade det intressanta i att ingen skulle nöja sig med att låta Skandiadirektörerna sitta kvar och lära av sina misstag. Till skillnad från regeringsmedlemmar och politiska tjänstemän som klantade till det efter Tsunamin.
Nu aktualiseras frågan av det patologiska intresset för Mikael Persbrandts privatliv. Eller rättare: av Expressens osanna artiklar om hans föregivna alkoholförgiftning och tur till behandlingshem. PO Enquist och Anders Ehnmark argumenterar på samma blads kultursidor i dag för att chefred Otto Sjöberg nu borde ta sin mats ur skolan.
Men i mitt huvud ringer Sjöbergs ord från P1 Morgon om att man ska se över sina "publiceringsrutiner". Lära av misstaget alltså. Ställa tillrätta.
Är någon över huvud taget beredd att avgå i Sverige 2005? Vad krävs?

Mörkret

Jag kan inte för mitt liv tänka mig att jag är den enda som anser att den här hösten varit ett utdraget mörker. Och i detta mörker uppträder mystiska fenomen. Det mest obegripliga är stimmet av punkteringar.

Det börjar kännas rituellt att på kvällen gå ned en sväng till skydds-/cykelrummet för att byta ännu en slang som av obegripliga skäl gått sönder på ett par dagars användning. E har fått fyra punkor. Jag har ännu bara drabbats av två, samt ett däcksbyte. Men den trötthet man känner när man hittar sin nyss förträffliga velociped med platt däck efter att ha varit inne i en videobutik i tio minuter – den tröttheten är farligt nära depression.

Kanske är det min klena andliga konstitution, men det känns som att högre makter står bakom detta. Regnmörka krafter. Och är inte den retsamma punkteringen en förträfflig metafor för något mycket obehagligt. Att något så litet kan få något mycket större att kollapsa. Ett nålstick som tvingar dig att leda cykeln någon halvmil i blöta och västkustblåst.

Det är ett tecken.