Aubade

Ett minne:
En skymt från förpiken. En brunbränd fot med tatuerat ankare sparkar sig ut genom byxbenet. Tidigt ännu. Morgonljuset är skarpt genom krackelerade plexiglasfönster. Har legat vaken på gästkojen och försökt hitta vår position på sjökortet.

Jag har halkat med på seglatsen helt slumpartat genom en kursare. Gästkojen är trång, men eftersom den inte har en hylla rakt ovanför huvudet på den som sover betraktas den som särskilt bekväm, även om det läcker regnvatten på fötterna.

Hon med ankaret klättrar ut från förpiken och meddelar att det blir frukost under gång.

Ett par år senare:
Jag sätter raggsockor under bokhyllan så att den glider på parketten. Med tumstocken i hand konstaterar jag att hyllan soffan och sängen kan flyttas i en rockad och som genom ett under kommer någon meter vid väggen att frigöras i den belamrade ettan i Gårda. Någon meter till hennes skåp.
Hon är på väg. E, med ankaret. I en lånad Volvo ska jag köra till Uppsala och hämta henne.

För vi har insett det. Efter en vecka boende på varsin sida landet. Så kan vi inte ha det.

Obegripligt:
Försöker fatta, men blir lika häpen varje gång. Hon lever med mig. Älskar, grälar, löser korsord, sover i sittbrunnen när jag länsar. Det har gått ett par år till. Fortfarande förundrad.

Foten. E. Ankaret.

Denna nåd.