In vino – ja vadå?

GP, centralred fredag em: stöter på herr W som av ngn anledning berättar om en bättre svensk trubadur som i beskänkt tillstånd faktiskt spelade och sjöng riktigt skapligt.
– Ja, det är klar att han kanske misstog sig på vilken som var nästa vers eller så, men fraseringen, allt det väsentliga satt ändå.
Mindes genast min barn- och ungdoms spelmansstämmor i Good Ol' Hälsingland. En spelman som alltid var där. Jämte (alltså från Jämtland) tror jag. Med hardingfela, brunbränd, barfota, uteliggarstylad och framåt kvällen alltid riktigt packad. Men likväl spelande. Jag ser honom i minnet spela, hänga på några andra, och det svänger. Rent, rätt och drivande. Inget anmärkningsvärt, om det inte var för att han inte kunde gå, knappt stå. Vacklande, på väg att falla samman i en hjälplös hög och långt förbi det stadium där man sluddrar så att ingen begriper spelar han tamigdenlede polska så att man(jag) häpnar.

Här finns ett samband. Min första teori: om man gör något tillräckligt mycket (ja, kanske till och med lär sig det) i berusat tillstånd, då sitter det där sedan. Antagligen tvärfel, men jag återkommer i ämnet.