Vilsamt

För all tydlighets skull: denna blogg är alltså vilande. Jobbet lämnar inte mycket tid till vettiga funderingar i textform. Emellertid åstadkommer jag stundom mer ovettiga funderingar i kortform på http://twitter.com/jbergroth.
Yrkesmässigt skrivet med mer substans från min penna hittar man förstås på www.lira.se. För att vaska fram vad som där har med just mig att göra kan man söka på mitt namn.

För om masten...

Augusti, strax norr om Lysekil. Graniten var röd och vacker. Thera seglade fint i hygglig vind. E vid pinn och jag för om masten.

Esbjörns duo

Kvällståget hem från Stockholm kränger lite i mörkret. En av de där överlånga arbetsdagarna börjar gå mot sitt slut.

Det var en märklig och dämpad tillställning i Cosmos-studion tidigare i dag när jag tillsammans med en klick av landets jazz-journalister träffade de två överlevande medlemmarna i Esbjörn Svensson Trio för att för första gången lyssna till skivan Leucocyte som var färdig för utgivning redan några veckor innan pianisten Svensson drunknade under ett dykpass i Stockholms skärgård.

Det är ingen idé att förlora sig i känslomättad detaljrikedom här – det är bara att konstatera det inte blev mycket till releaseparty i ordets mer bokstavliga bemärkelse. Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström bet ihop och gjorde vad som krävdes. Förklarade sakligt att förlusten av Esbjörn Svensson innebär en personlig, yrkesmässig, musikalisk och ekonomisk katastrofför dem, men att de är glada över att kunna presentera skivan, bandets första platta helt byggd på improvisation.

Med i studion satt även ljudteknikern Åke Linton, ofta kallad trions fjärde medlem. Han har nog också haft roligare dagar på jobbet. Och tro på fasen om han inte sitter en bit bort i kupén när jag skriver detta. Han ser rätt trött ut. Den här sortens arbetsdagar när man reser snortidigt på morgonen för att göra blixtvisit långt hemifrån och sedan återvända först framåt nattkröken, dessa dagar har något overkligt över sig. Som om den värld man besökt över dagen egentligen är en sorts intensiv dröm. Jag vet inte, men om jag var Åke Linton skulle jag hoppas att få stiga av tåget på västkusten och få upptäcka att inget av det här var på riktigt. Upptäcka att man hade 120 bokade gig med en av världens främsta jazz-akter framför sig det närmsta året.

La Puma!

Jag var nykläckt journalist hösten 2002 och i Stockholm på ett surrealistiskt wallraff-jobb. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det var mitt värsta knäck hittills – jag hatar ju att ljuga. Det går bara inte och att spela låtsasteater under ett par dagar var helskumt och obehagligt.

Norrlandspolaren Tony räddade mig den kvällen. Släpade mig till Alcazar i Nalens källare för att se Tobbes och Kalles nya band, vilket visade sig vara oemotståndlig gotthumörs-rock'n'roll. Som ett eko från tonåren i fritidsgårdens replokal. Jag är helt enkelt jäkligt svag för sånt somliga dagar. Fuck art 'n let's dance-attityden.

Och nu tror jag fanimej att de är på väg att brejka så smått. De heter La Puma och de är precis allt som ett band som The Sounds skulle vilja vara – svängigare, sleazigare, svettigare, sexigare och roligare:

Taffligt? Nej, lysande!

Julfriden börjar lägra sig över kontoret och jag kollar lite hos gamla matbloggbekanta. Jag kan inte nog hylla den nystartade matportalen Taffel.se där både Lisa Förare Winbladh och Gitto rumsterar sedan en tid. Teckna er för deras Nyhetsbrev, länka och läs så hoppas vi på en blomstrande verksamhet framöver.

I förtjusningen var jag tvungen att lägga ut recept på en god röra som helt ovidkommande kommentar.

Så var det sagt. God jul, i uttryckets mest bokstavliga bemärkelse.

Märkligt

Vi börjar bli klara med tidningen som ska till tryckeriet. Klockan är inte ens tre på natten. Det har nog aldrig hänt förr. Eller nåja, layoutmaestro lär väl sitta åtskilliga timmar med bildrepro och eps-filer, men i alla fall. Det är någon sorts rekord på gång. Dessutom är det ett ovanligt bra nummer. Snart ska jag bombardera kultursverige med proppmätt skrytsamma pressreleaser.
(Denna blogg har för övrigt näranog stannat av helt. Vilket beror på att jag blivit chefredaktör. Det är väldigt kul, men det tar tid, kan man säga.)

Länge väntat, längtat

Men nu är det dags. Efter senaste månadernas publicerings-maraton, trettioårs-firanden, tidningsövertaganden och intensiva Bach-repetitioner är det dags.
Sista dagen på kontoret. På söndag tar Örgryte kyrkokör sina Bach- och Söderman-noter under armen och sätter sig på planet till Island. Jag bidrar med ungefär en femtedels tenorstämma.
En vecka senare börjar årets planlösa slörande i Bohuslän. Ohoj!

Väsen

Tänk er en ljummen kväll i majs sista skälvande timmar. Molnigt och regn i luften men du har tur och slipper regnet när du cyklar hem. Bookmaker och pilsner gör dig lite slö, eller om det nu är en lång arbetsdag.
Väl hemma sitter du på balkongen och upplever stillheten alldeles mild. Skär av en bit för att få fason på malörten i sin kruka. Ser rosens knoppar liksom spända av förväntan. De spretiga rosmarinkvistarna har ännu några få anspråkslösa blålilableka blommor kvar och – ja ni fattar. Idyll. Stillhet. Nästan tillkämpat sörgårdsputtrigt, men så har vi det i HSB-kåkarna vid Delsjöskogens bryn.

Men nu slår det mig. Stilla kan det möjligen ha varit, men verkligen inte tyst. Det är en öronbedövande stillhet – koltrastarna ligger i nåt så alldeles förbannat. Tutar, drillar, visslar – i trädtopparna handlar allt om show off, en köttmarknad värre än Valand.

Jag är såå mallig

Lira Musikmagasin – tidningen som upptar stora delar av min vakna tid har äntligen en webbsida värd namnet. Kolla själva så får ni se!

Regnet smattrar mot takfönstret på kontoret

men detta är smhi:s bild av väderläget. Jag sitter alltså i Göteborg. Det måste ha uppstått nån typ av missförstånd.

För övrigt...

... är tryffelvinägrett och rosévin även denna sommars somrigaste livsmedel i flytande form. Leveransen från lillebror gjorde det möjligt att konstatera detta redan i går.

12-årig balsamico och en god olivilja skakas ihop med en liten skvätt tryffelolja och en nypa salt. Det blir ganska simmigt och himla gott. Ringla över machesallad, ruccola (eller senapskål, som det heter på svenska), spenatskott och sådant. plus lite rostade pinjenötter och flagad parmesanost (men inte för mycket för då tar det över).

Frosseri...

... tillhör väl dödssynderna och förlåt mig i sådant fall, för jag har syndat. Å det grövsta. Helgen ägnades åt att fylla 30 och Lillebrorsan hade skaffning från Möllans ost (ja - han jobbar där och ja - det är en stor sorg att affären ligger i Malmö och inte i Göteborg). Således är fänkålssalami numera familjens favorit.

Jotack jag lever

Bloggar inte, bara. Mitta arbete som redaktör på Musikmagasinet Lira har fått prefixet chef- och sedan dess är tiden för små textliga privatfunderingar på webben nästan utraderad. Jag läser vad andra skriver, men lite hastigt och med andan i halsen. Men jag skriver inte själv. Kanske kommer denna sida att ligga som ett tecken på den drönartillvaro som en gång var. Eller så kommer jag snart att spotta upp mig och vässa den virtuella pennan, vi får se.
Hur det än är blir det inte i dag. Ska ägna mig åt schimpansredigering – att hälla in texter i tidningen och hyfsa till det något sånär så att korrläsningen kan komma igång.
Andra populära sysselsättningar i Göteborg just nu tycks annars vara att springa en halvmara, alternativt protestera mot Nato. Från kontoret syns en gråmålad flotta vid Bananpiren på andra sidan älven. Enstaka fritidsbåtar guppar för tomgång strax utanför avspärrningsbojarna och kustbevakningen samt våra lokala sjöstridskrafter pilar fram och tillbaka för att upprätthålla ordningen.
Ohoj!

Insomnia

Dinerar i lunchrummet med redigerare P och reporter K. Tvärsöver älven ligger en upplyst stenabåt i Götavarvets docka. Mor Jennys kåldolmar från familjen Dafgård. Tystnaden på ett nattomt kontor där datorerna surrar i harmoni med stadsbrus och fläktsystem. Arbetsdagen är inte slut på länge. Framåt morgonen ska en rödögd P börja tanka tryckfärdiga pdf:er till tryckeriets server. Deadline.