Bra början

Ny vår, nytt schema, nya joggingskor.

Ledig fredag. Kort löprunda i Delsjöterrängen i bländande morgonsol. Anja ligger på andra plats efter första åket i den olympiska storslalomen. Lyssnar på radiosporten och känner mig odrägligt sund. Snart dags att ta sig an boktraven från reashoppingen i går eftermiddag.

Snön glittrar på Iskällareliden. Det börjar bra, detta.

(Men allvarligt talat: löpning, det trodde jag aldrig. Frivilligt. Jag tycker på något sätt att det är skönt med fysisk ansträngning. Livet är ett mysterium.)

PS Här en bild av Y. T. med blicken riktad mot Delsjöterrängen.

Aubade

Ett minne:
En skymt från förpiken. En brunbränd fot med tatuerat ankare sparkar sig ut genom byxbenet. Tidigt ännu. Morgonljuset är skarpt genom krackelerade plexiglasfönster. Har legat vaken på gästkojen och försökt hitta vår position på sjökortet.

Jag har halkat med på seglatsen helt slumpartat genom en kursare. Gästkojen är trång, men eftersom den inte har en hylla rakt ovanför huvudet på den som sover betraktas den som särskilt bekväm, även om det läcker regnvatten på fötterna.

Hon med ankaret klättrar ut från förpiken och meddelar att det blir frukost under gång.

Ett par år senare:
Jag sätter raggsockor under bokhyllan så att den glider på parketten. Med tumstocken i hand konstaterar jag att hyllan soffan och sängen kan flyttas i en rockad och som genom ett under kommer någon meter vid väggen att frigöras i den belamrade ettan i Gårda. Någon meter till hennes skåp.
Hon är på väg. E, med ankaret. I en lånad Volvo ska jag köra till Uppsala och hämta henne.

För vi har insett det. Efter en vecka boende på varsin sida landet. Så kan vi inte ha det.

Obegripligt:
Försöker fatta, men blir lika häpen varje gång. Hon lever med mig. Älskar, grälar, löser korsord, sover i sittbrunnen när jag länsar. Det har gått ett par år till. Fortfarande förundrad.

Foten. E. Ankaret.

Denna nåd.

Insomnia

Isobel biter i en madeleinekaka (eller schabblar med itunes) och hamnar i sommaren 2005. Jag passar på att gräva i den egna minnesdyn.

Solen är obarmhärtig redan vid sjusnåret. Lördagsmorgon i Lysekils gästhamn och trots att det fortfarande är juni har det faktum att det är helg gjort natten livad i grannbåtarna. Som en avmätt friluftsidiot betraktar jag resterna av allt ståhej genom den öppna förpiksluckan.

En rest av skörlevnad fortgår utanför gästhamnskontoret. Två killar, klädda mest i bar överkropp, kämpar om en flickas gunst. Hennes knähöga stövlar och kortkorta klänning är sådana som hör till på Bohusläns helrörstäta etablissemang nattetid.

Snubbarna har olika angreppssätt. Den ene tycks ha ett visst överläge och tillämpar den verbala kurtisformen, lojt tillbakalutad mot trädäcket med en pilsnerburk i handen.

Den andre vankar rastlöst. Binder en t-shirt som bandana runt huvudet, trampar igenom kulturens fernissa och börjar göra armhävningar. Armhävningar.

Jag borde inte se detta. Det ligger en tidszon mellan mig som betraktare och parningsleken hundra meter bort. Där är det rummelnatt. I vår båt är det semestermorgon.

Armhävaren förlorar omsider. Kurtisören avgår med damsällskap mot klipporna väst om kallbadhuset.

Min Mödsimmarnottsdram

Vi anar shizofreni - Jonas Bergroth inrymmer personligheter som:

Snorre Goja (HBT)
Thorben Goja Sr.
Jon-Eros Hotbrag
Johan Sorgbert
Jan Gersh, Robot
N. Borgh, Stojare
G.B. Snor-Hojtare
Joh. G. Rosén, Brat
Hans J. Berg, Treo
Thore J:n Borg, As

(Efter visit hos David Nessle)