Gitarrlärarens återkomst

Att googla är ibland mera av idiotiskt planlöst associerande och irrande än effektivt informationssökande. Under en av dessa irrfärder stöter jag till min oförställda glädje på min gamla gitarrlärare Per Nordgren.

Han är inte bara en överdängare på elgitarr. Han är galen. Nu hörs han dessutom i veckans krönika i SR-Västernorrlands program Äntligen fredag.

Ett smakprov:
"Flygeln uppfanns i början av 1700-talet av den italienska instrumentbyggaren, eldslukaren vigselförrättaren, molekylärbiologen, raggaren, akademiledamoten, karaktärsskådespelaren, plastikkirurgen och skattesmitaren Bartholomeo Christophore – huvudsakligen för att han tyckte att de redan befintliga klaverinstrumenten, som cembalon spinetten eller armborstet, inte var i närheten av tillräckligt tunga och otympliga.
Inom en ... parentes kan vi här påpeka att motsatsen till otymplig måste bli tymplig, som i följande mening:
– Jag kunde inte fickparkera med Caddillacen så jag bytte till en tympligare bil.
Motsatsen till påpeka blir å andra sidan avpeka, medan motsatsen till motsats blir medsats.
Eh ... var var jag nu igen...
Jo, flygeln är också intressant som instrument betraktat."

Kaskader av denna svada finns streamad på radions hemsida.

Höst på Tjörn

Etnicitet igen

Vem är etnisk svensk?

Såvitt jag begriper finns många sätt att besvara frågan, men få som tillfredsställer i objektiv synvinkel.

Är det någon vars ursprung vi tror oss kunna spåra bakåt till Tacitus "De origine et situ Germanorum"?
Är det någon som uppfyller Anders Retzius frenologiska definitioner på en långskalle?
Är det någon som omhuldar idén om det svenska folkhemmet och en viss "skötsamhetskultur" som Fredrik Ekelund nämner som sammanhållande ideologi från svunna tider i de gamla fina arbetarstäderna Malmö och Landskrona?
Är det någon som har ett hum om Stiernhielm, Wivallius, Bellman, Almqvist, Strindberg, Lagerlöf, Fröding, Johnson, Martinsson, Ekelöf... ?

Att dela in människor i etniska grupper leder snubblande lätt ut på det teoretiska gungfly som bär med sig att det faktiskt existerar olika folk(-slag) som man på något sätt kan skilja från varandra. På 1800-talet ansågs folket förenas av en gemensam folk-själ som kunde spåras i folk-visor och annat. Retzius och andra gjorde det möjligt för nationalister att förena tanken om folksjälen med en kvasivetenskaplig raslära.

Efter andra världskriget talar vi sällan om ett folk på det sättet. Men en svensk författare använder den 4 oktober 2006 uttrycket "etniska svenskar" utan närmare definition i en av landets största morgontidningar. Vilka menas?

Ekelunds etnicitet

Författaren Fredrik Ekelund skriver i Sydsvenskan i dag under rubriken "Etniska svenskar föraktas".
Detta med anledning av Sverigedemokraternas valframgångar. Ekelund refererar till en händelse när sonen till en av hans vänner attackerats av ett "invandrargäng" på grund av att sonen och hans kompisar var "blonda" och "jävla svennar". Man skulle kunna önska sig en sakligare redovisning av hur Ekelund kan vara så säker på denna motivbild, men jag lämnar det därhän.
Ekelund definierar befolkningen som "etniska svenskar" och "invandrare". Tesen är alltså att de senare föraktar de förstnämnda och Ekelund menar att det finns ett tabu för att diskutera detta påstådda förakt.
Om den ekelundska spaningen av såväl förakt som bakomliggande orsaker stämmer handlar det givetvis om rasism.
Men den lättsinniga användningen av begreppet "etniska svenskar" är i sig mycket problematisk. Genom att uttrycka sig så är Ekelund snubblande nära att ställa upp på Sverigedemokraternas egen analys av samhällets problem. Med detta språkbruk framstår invandrarnas problem som att de inte är "etniska svenskar" och en del av "svensk kultur".
Vi kan aldrig acceptera rasistiskt våld. Inte heller diskriminering. Men etniska svenskar är ett hjärnspöke som definition och att hävda att det finns en svensk kultur utan att närmare precisera vad man menar är intellektuellt ohederligt.

Blodseld och nordisk längtan

Köpte ett av förlagets sista ex av Nathan Shachars Levertin-bok på bokmässan. Resultat: ett antal givande timmar under den nattliga sänglampan.
Dels för att det alltid är givande att läsa Shachar som i beläsenhet och formuleringsskärpa slår det mesta, dels för att en studie av Levertin och hans tid måste ta sig an ett idéklimat där Darwin togs till intäkt för kvasivetenskapliga rasteorier.
Denna höst, när främlingsfientliga populister äntrat fullmäktigerum i hela landet. Denna höst, när Maja Hagerman i Det rena landet lagt beundransvärd möda på att visa hur det "germanska" är en ihopfabulerad konstruktion. Denna höst, när vi fortfarande såvitt jag begriper har ett politisk påbjudet mångkulturår.
Denna höst, finns all anledning att fundera över vad begreppet "ett folk" egentligen är. Liksom begreppet kultur.
Jag värmer mig med musikskribenten Mikael Strömbergs ord i Aftonbladet i somras: "I själva verket är världskulturen den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits."